arla

1. (ålderdomligt) tidigt på morgonen

   Antonymer: särla

   Vanliga konstruktioner: arla morgonstund

Nej, inte reklam för mjölkjätten. Arla som i tidig.Det blir ibland så. Och då är fågelsången utanför, koltrasten särskilt, en bra kamrat. Det är en spännande tid att vara mitt i det snabbväxande. Så många spännande sammanhang och möjligheter. Balansen mellan det strategiska, långsiktiga, och det dagliga, operativa, är en delikat historia. Där jag egentligen vill titta långt framåt måste jag försöka ta ansvar för att personalen mår bra och att projekten levereras. Samtidigt försöka skapa drivkraft framåt med nya kunder och möjligheter. Och så se på det långsiktiga, det som ligger 6-12 månader framåt.

Att leda företag är inte bara något man gör. Att vara entreprenör, driva sitt eget, det kan i stort sett alla göra som vill och har glöd, passion. Men jag är glad att jag inte startade Nindev tidigare i livet. De erfarenheter jag gjort i IT-branschen, i den pedagogiska världen, i den rent kommersiella – och mina egna erfarenheter som företagare i mindre sammanhang, har alla varit instrumentala i att kunna göra det här. Till och med min period som sjukskriven har varit en tillgång. Jag har hittat gränser och avgränsningar och vet när och hur jag kan utmana dem, och när jag måste backa, lyssna, fokusera.

Nu har det ljusnat lite mer ute och kaffet har droppat klart. En kopp och en djupdykning ner i mailkorgen kring spännande saker. Jag sitter med allt från buggtestning på en kommande release, till samarbeten med globala aktörer. Samtidigt gläds jag åt att vi fick planterat basilika och oregano på balkongen förra helgen, åt laserdome med personalen igår, och att det är fredag och förmodligen går att övertala sambon att vi ska ha tacos ikväll.

Högt och lågt, denna arla morgon.
Bilden från Creative Commons, fotograf Mark Anderson

Det finns så många anledningar att någon startar företag. Många frågar mig om det är pengarna. Några tror nog att det är så. Ibland får man höra ”är du pengakåt eller?” Och jag klandrar dem inte, det kanske kan verka så, man är ständigt på jakt efter nya sälj, ständigt på jakt efter nya intäkter. Men det måste man. Som företagare betalar du ut en ganska stor del av det du får in i skatt om du har anställda. Och vill du växa är det jakten som gäller. Men det är aldrig pengarna. Ingen, jag säger ingen entreprenör jag känner, gör det för att man vill vara rik eller flasha i bilar. Då blir man inte entreprenör. Då blir man kanske hangaround. Många ser säkert eventuell framgång som en bieffekt, men den kommer oftast i slutet av ett antal års arbete där man har ungefär samma lön som en timanställd vikarie i barnomsorgen. Jagar du bara pengar jagar du luft. Pengar är ett verktyg, ett redskap för något annat. Det är som en hammare – den är egentligen inte så kul i sig själv, men du kan göra rätt roliga saker med den.

Några är livsstilsentreprenörer, de driver företaget i lagom tempo och tjänar nog för att ta ut vad de själva tycker är en hygglig lön om allt går väl. De är inte intresserade av att växa eller bli större, de vill ha ett roligt, stimulerande uppdrag där de är sin egen chef. Min vän Niclas är lite av en livsstilsentreprenör tror jag, han driver designbyrå. Det är viktigt att ha roligt, och att det blir ett leverne. Andra är arkitektentreprenörer. De gillar att bygga upp något, förvalta det och lämna det vidare, gärna till barnen. De vill starta något som kan bli en familjetrygghet och ett familjeföretag. Det är den långsiktiga konstruktionen av något som är intressant. Min vän Stefan är lite av en arkitektentreprenör, han driver klockaffär.

Några är visionärsentreprenörer. De gillar att starta nya saker, påbörja idéer och se dem flyga iväg. De vill inte hålla kvar i dem, de vill göra nya idéer. Det finns en kille som heter Gustaf som slår mig som en sån här entreprenör. Det finns också ideologiska entreprenörer – de startar företag för att de vill förändra något. Percy Barneviks Hand in Hand är ett sådant exempel. Jonas Birgersson, min förste arbetsgivare, är också till stor del ideologisk entreprenör. De drivs av ett patos, en kraft att de vill förändra världen på ett eller annat sätt. Daniel Ek från Spotify är nog också en sådan entreprenör.

Jag är lite av allt möjligt. Jag känner igen mig i alla de där delarna. Till stor del visionär, men ideologin är viktig. Jag vill ha roligt och leva jobbet som en livsstil men jag tror jag kallar det jag är mest av allt för frihetsentreprenör. Det är inte pengarna jag är ute efter, det är friheten att välja vad och hur jag vill rikta min kreativa kraft, den visionära entreprenören i mig. Friheten att ta en dag ledigt spontant, eller friheten att jobba en hel natt för att man har ett roligt projekt på gång. Friheten att kunna spontant dra iväg på en weekendsemester, friheten att investera i en spännande idé. Friheten att kunna ställa upp pro bono för några ungdomar som brinner för sin sak, friheten att… ja, ni förstår. Frihetsentreprenör. Längtan efter att inte jagas av ”måste” utan drivas av ”vill”.

En jetlaggad söndagsmorgon med någon slags melankoli i kroppen. Delvis är det jetlag-effekten. Jag landade från Colombo via Qatar och Frankfurt igår förmiddag och spenderade dagen i nån slags dimma av tidszonsförvirring, iordningställande och beundran av de japanska körsbärsträden på gården, nästan tårögd över att jag hann hem i tid för att se dem blomma. Några få dagar varje år blommar de ut och exploderar i rosa för att bara några dagar senare åter stå tomma. Varje år försöker jag njuta de där få dagarna av naturens skiftningar.

Idag är en särskild dag, kanske är det inte bara jetlaggen. Förra året, det här datumet, var det fredag. Jag åkte kort förbi sjukhuset där Hannah låg inlagd för inflammation i bukspottskörteln. Jag kunde inte stanna och det gjorde så ont i mig. Jag visste hon skulle skrivas ut senare samma dag, hade ordnat så hon skulle komma ner till sin mamma och spendera helgen i Ekeby, men då visste jag inte vad som skulle hända sen. Idag, för ett år sedan, dog Hannahs mormor i uterummet hemma hos Hannahs mamma, och vi fick vända på Kastrup för att åka tillbaka.

Det har varit ett märkligt 1,5 år. Att leda ett företag är otroligt lärorikt och givande på alla sätt. Jag är stolt över det vi byggt på så här kort tid, men jag har inte riktigt funnit tid at reflektera. Här, nu, ett år efter det absoluta lågvattenmärket förra året, finns några minuter innan jag sparkar igång söndagens arbete.

Jag skulle vilja titta på de som tror att företagande är en enkel sak, att man bara sitter där och så trillar pengarna in. Alla framgångsrika entreprenörer i min egen vänkrets, sliter hårt, enormt hårt, för att uppnå drömmen. Det jag själv lärt mig, de egenskaper som förändrats är många. Jag har tvingats lära mig prioritera på ett annat sätt. Jag har fått tacka nej till jobb vi egentligen velat ha, för att vi inte haft kapacitet. Jag har fått tvingas låta vänner sluta jobbet för att de inte nådde sina resultat. Jag har sett hur folk i förhandlingar försökt lura mig. Vänner som jag samarbetat med i många år försökte köpa mitt företag med aktier som de visste var värdelösa. Jag har satsat privata pengar i fina fina projekt som svajar och kanske inte överlever. Mina anställda har sett mig stressad till gränsen när jag försökte vara chef, säljare, projektledare, administratör, strateg och människa samtidigt.

Men jag har också fått uppleva glädjen hos srilankesiska barn när vi kommer och hälsar på. Jag har fått nya vänner och lärt mig massor om andra kulturer med mina snart 17 anställda i Sri Lanka som gör ett fantastiskt jobb. Jag har sett anställda som också räknas som vänner växa från att bara programmera till att bli ledare och ta ansvar på nya nivåer. Jag har fått extremt spännande uppdrag som gjort att jag får jobba med stora, stora företag och spännande, spännande start-ups med sjukt bra idéer. Jag har fått bygga ett samarbete med ett av Sveriges mest intressanta företag inom digitaliseringen av skolan som jag brinner för, och jag har byggt mitt personliga nätverk gentemot styrelser och andra kamrater. Jag har träffat och anställt en massa duktiga människor och sitter i en lokal mitt i Brunnsparken i samma byggnad som jag suttit i två gånger tidigare i min karriär.

Det är ett bombardemang av upplevelser och intryck. De senaste 6 månaderna har de mest handlat om att hålla näsan över vattnet i den extrema tillväxten. Jag hoppas, med rekryteringen av projektledare, att jag ska få möjlighet att fokusera min roll på att bygga samarbeten mellan oss och starka parter. Att jag ska få chansen att vara ledig någon söndag i månaden för en picknick eller tur till Vallda, och att jag ska ha tid att titta på körsbärsträden och längta efter nästa års blomning. Jag tror att när jag har ett hus en dag, så ska jag ha ett japanskt körsbärsträd där.

När jag började arbeta med appar och webblösningar så tänkte jag att det skulle tuffa på som en liten byrå. Nu, när vi börjar titta på att avrunda det första året, har ingenting varit som jag trodde. Det har varit precis sådär mycket som de alltid pratar om i start-ups. Det har varit intensiva dagar och långa kvällar. Och nu sitter man och ska försöka förutspå hur budgeten blir 2012. Hur hårt ska vi satsa, vart ska vi ta vägen. Med facit i hand blir det inte lättare, men samtidigt är det något av det roligaste som finns.

Min strategi har varit enkel och tydlig från början, men ändå sitter man och räknar på olika lösningar för att hitta rätt väg framåt. I den här allmänna turbulensen i världen runtikring kan man inte veta exakt vad som kommer ske 2012 eller 2013. Enligt mayakalendern ska ju världen ta slut nästa jul. Hur budgetplanerar man då?

Det finns något som driver mig till att starta projekt, verksamheter och idéer. Jag älskar att se idéer utvecklas och växa. När jag började med Nindev var det mitt femte företag. Det tredje AB:t. Men det är lite ambitiöst att säga att alla de föregående företagen var verkliga bolag. Två var enskilda firmor och var initialt bara till för att kunna fakturera enskilda konsultuppdrag. Ambitionen var inte större än så, även om ett av dem växte och fick bl.a. Nordiska Museet som kund. Jag fick snabbt lära mig vad bankgiro handlade om, och hur man skulle deklarera. Jag insåg snart att företagsekonomi – det skulle jag aldrig lära mig, och kände mig ganska avskräckt när jag en gång om året skulle rapportera moms och annat krångligt.

Idag momsdeklarerar vi självklart varje månad och även om det känns lite sorgligt att se hur mycket skatt Sveriges företag betalar (jag betalar gärna en rejäl inkomstskatt för vård-skola-omsorg, men vad får företaget för sina pengar?), så känner jag mig trygg i hur allting fungerar, även likvid- och balansbudgetens skillnad mot resultatbudget.

Jag springer på olika företagsmodeller och företagsidéer och slås ofta av hur många olika drivkrafter det finns bakom att folk startar företag. En del vill skapa bolag för att växa och göra en snabb ‘exit’, andra bygger sitt livsverk och ska överlämna sin kedja med företag till barnen för en tryggad framtid. Andra älskar idén i sig själv och älskar att se den förverkligad.

Alla vi som kallar oss entreprenörer har dock glöden gemensamt. Vi brinner för någonting. Vi vill någonting. Och det är detta lilla, detta enda som skiljer oss från resten. Att vi har en stark strävan efter något mer än det vardagliga i rutinernas land, som gör att vi aldrig riktigt trivs i den vanliga lönesnurran.

Jag har ju länge varit en mac-kille. Nå, det är inte sant. Jag har varit PC-kille i många år. Sen kom Vista och jag övergav Windows. Jag var trött på att ständigt ladda ner och krångla med en massa installationer hit och dit, justeringar i .ini-filer och annat som jag inte alls känner är en del av min vardag. Så jag gick över till Mac och ville nog aldrig mer tillbaka.

Men sen började Apple få storhetsvansinne. Jag älskar min iPhone och min iPad, men jag känner att jag vill vara mer plattformsoberoende. Jag har bara börjat känna att jag vill ha min frihet tillbaka. Och jag känner inte att min apple-dator ger mig det. Den är smidig och fin, men det är en cell ibland. Som när jag vill tanka över bilder, men måste lägga dem i iPhoto (eller krångla med inställningar och special för att hitta dem). Eller när jag inte vill använda itunes för allt eller när jag… ja, det finns tillfällen när jag kommer sakna att inte ha en mac. Men jag tror att itunes for windows kommer låta mig synka allting som i övrigt har äpplet.

Men datorn då – ja, jag blev ju kär i Macbook air redan när den kom. Och den har hållit mig kvar. Men så fick jag nys om en annan dator. Som är PC men ändå lite som macbook air. Samsung 900x3a heter den och jag tackar webhallen som försåg mig med goda råd.

Macbook Air i PC-version…

…. hairy, red things?

Dessa spännande frukter heter Rambutan och smakar som wiki-artikeln säger, lite som fläder. Eller som jag beskrev det, som en blandning av vattenmelon, vindruva och citrus. Då var wikipedias beskrivning bättre, men de såldes vid vägkanten av massor av försäljare på vägen till Kandy. Smarrig fruktsnacks Sri Lankan-style.

I Sri Lanka, har jag lärt mig, handlar allt om hur du är och hur du bemöter folk. Mitt favoritsätt att kommunicera, mail, är helt meningslöst och kan bara användas för att i efterhand skicka över ren information. I Sverige kan jag förhandla och prata med folk på mailen. Här – måste man träffas. Jag har precis återkommit från en middag med Mr. Fernando, där vi diskuterade Indiens roll i förhållande till Sri Lanka och vad turister och investerare ofta glömmer när de är här.

Jag måste erkänna att jag är lite kär i det här landet. Ett land av drömmar och möjligheter för de som bor här. Ett krig som tagit slut, äntligen. Och många drömmar och önskemål, många problem och utmaningar. Men det förefaller mig märkligt att SIDA drar sig ur nu när kriget är slut. Som om man tog en sidas preferens istället för neutraliteten. ”Nej, nu förlorade våra fans så nu drar vi”. Det är väl när kriget är slut som det verkliga jobbet börjar och de stora möjligheterna att påverka finns? Och om Sverige verkligen ska se sig som neutrala i den här konflikten och vill värna om minoritetsgrupperna i landet, så är det väl NU tillfället är som störst.

I min värld, min enkla lekmannavärld, så är det svårare att påverka policy medan en konflikt pågår och positionerna är härdade, än nu när krigandet är över och återuppbyggnaden börjat. Eller? Så varför drar vi oss ur när vi behövs som mest? För att ”vår” sida inte vann? Jag tror det är mer komplext än så, jag förenklar här för att det är en blogg.

Och personerna ovan då? Ja, de kräver en helt egen historia men det är tre herrar jag mött under veckan som på olika sätt blivit en del av mina Sri Lanka-äventyr. Liksom Victor, Gayamal, Chamila och många andra som jag inte kan namnet på. Tjejen i kassan på Cargills som alltid ler när hon ser att jag kommer för femte gången samma dag, den muslimska äldre gubben som körde runt oss på three-wheeler, killen som städar vårt rum och gör små blomsterarrangemang med lakanen. Listan kan bli lång. Det finns mycket kvar att upptäcka.

Floffar genom lägenheten på morgonen, njuter av värmen när AC:n varit av. Sätter på en kopp kaffeliknande dryck och lyssnar på tutandet. Ser staden vakna. Känner mig märkligt hemma och börjar dagen med mailsvar och planläggning. Spännande nya saker på gång med nya affärsområden som tidigare bara varit tankar, men nu börjar ta form. Nindev växer, och även om det är spännande och skrämmande, känner jag nån slags tillförsikt. Jag gör det jag var född till att göra. Jag är entreprenör.

Det är som vanligt enkelt att känna sig hemma här på Hilton Colombo Residence. Man känner sig välkommen redan när man kommer in i den fina lägenheten och det står en liten skylt, lite frukt, blommor och en flaska vin på rummet. Alla är genuint glada att se mig.

Igår träffade jag Victor som är Food & Beverages manager. Det är hans formella titel. Hade det varit en film vi levt i hade han varit ”the fixer”. Han känner allt och alla. Och blev fantastiskt glad att se mig, och slängde ut armarna i en stor kram. Jag älskar de dammiga gatorna, tutandet och alla ”threewheelers”. Det är Ramadan här så vi erbjöd den muslimske chauffören att stanna om han behövde för bön, men han tyckte han kunde släppa oss först.

Colombo är inte bara ett ställe. Det är ett hem och jag trivs verkligen här. Men det är mycket intryck. Det går inte att förklara, det måste upplevas. Så välkomna hit närhelst ni önskar. Jag ser till att ni får ett bra rum och att ni trivs. Det är inte Sverige. Det är inte ens Europa eller Turkiet eller Mallis. Det är något annat. Något genuint och något spännande.